Kläcka vaktlar del 2

Nehej vi är verkligen inte speciellt bra på att hantera en kläckare! Efter oroligt vankande och väntande kom den stora kläckardagen, det vill säga dag 17, och gick.
Nästa dag jobbade jag och då kläcktes en liten rackare ändå. Dagen därefter ytterligare en. De två flyttades till en kycklingbur efter ca 1,5 dygn, en bur tänkt att kunna härbärgera minst 20 stycken. Lite väl stor för dessa två att skramla runt i men inte så mycket att göra. OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På kvällen dag 19 tyckte vi att vi hörde pip från kläckaren men när vi kikade in genom glaset såg vi ingenting. Till slut var vi helt säkra på att det var någon låt som spelades på radion som hade något ljud som påminde om en kyckling. Men nästa förmiddag hörde vi det igen och när vi försiktigt kikade in genom att öppna locket såg vi ett litet hålslag i ett ägg. Bang ner med locket igen, snurra runt i lite olika trådar där de flesta avrådde från att hjälpa små kycklingar ut. Så det var bara att sätta sig på händerna och under hela dagen lyssna på de hjärtskärande pipen från det lilla ägget. På kvällen konstaterade vi att den pipit i ett dygn och fortfarande var det bara ett pyttehål i skalet. Några personer i de trådar jag läste i mina facebook-grupper var lite mer tillåtande till att hjälpa till visade det sig och till slut stod vi inte ut. Vi petade hål i ägget och fick ut den lilla kycklingen. Den var pytteliten och den vinglade omkring bland alla äggen och såg väldigt klen ut. Vi måste ju vänta på att den torkat ordentligt innan vi kunde ta oss en ordentlig kik men det lilla jag såg kändes inte så lovande. Fötterna såg krokiga ut och den verkade mycket vinglig. Vi bestämde oss för att ta bort den till slut, helt enkelt avsluta dess lidande men när jag tog upp den i handen såg den ändå ganska pigg ut, fötterna lite krokiga men för övrigt helt ok. Så vi ändrade oss igen och lyfte över den till sina syskon. Första dygnet lyfte jag upp den ibland och rätade försiktigt ut de små fötterna och limfritt plåster köptes på apoteket för att spjäla den lilla foten i rätt läge. Men fötterna rätade ut sig av sig själv och så här en vecka senare, skuttar lille Tyson runt med de andra två, mycket mindre men i övrigt helt frisk!OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men vad hade gått fel denna gången? Frågade runt lite bland de mer erfarna och fick till svar alltifrån för varmt, för låg fuktighet eller att vi lyft på locket för ofta.
Den förklaring jag kanske tror på är det var minusgrader när jag plockade äggen och det kanske gjorde att resultatet blev så dåligt.

Men skam den som ger sig, nu ligger 30 nya ägg i kläckaren!

Kläcka vaktelägg

Efter vårt förra tämligen misslyckade kläck med endast en liten kyckling gör vi ändå ett nytt försök. Kläckaren är lånad och förklaringen vi fick av Caroline från Rosa skattlådan där vi fick köpa styvsyskonen är att den troligtvis visade fel temperatur och att det varit alldeles för kallt i kläckaren. Så inför denna gång införskaffade jag en hygrometer med förhoppning om att ha bättre koll på temperaturen. Det har gått sådär måste jag säja.

 

Har jag kläckaren inställd på 38 grader visar hygrometern alltifrån 37,3 till 38,2. Oroligt är jag där och försöker få den perfekta värmen men det känns väldigt svårt att pricka rätt.
Förra gången hade vi bara den äldre, skygga tuppen men nu har han sällskap av en liten pigg kille. OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På lördag är det dag 15 och då tar vi bort kopparna och slutar vicka på äggen. Sedan är det bara att hålla alla tummar och tår för att vi lyckas bättre denna gång!

 

Min sommar

Sommaren drog förbi i svindlande fart och jag kom mig inte för att skriva ett enda inlägg. Nu vill jag ta tag i det igen och en kort uppdatering är på sin plats.

Bikupan är på plats. Det visade sig att vi fått norra Europas snällaste bin (eller egentligen gulligaste drottning, det är hennes gener som bestämmer humöret på resten av gänget). Trots att vi fumlat, varit osäkra och allmänt nybörjaraktiga har vi inte fått ett enda stick. Någon gång har jag haft ett litet surt bi som stilla stått rakt framför min näsa och stirrat mig i vitögat, men jag har alltid vunnit kampen och biet har snällt vikit av från platsen.
Vår ambition har varit att hålla bina vid liv denna första säsong ungefär, så att de producerade 14 kilo honung kändes helt otroligt. Den är len och god och alldeles, alldeles underbar.

Hönsen få nu gå fria i trädgården, bland hundar, katter och folk och det går alldeles utmärkt. Trots att de har fri tillgång till köksträdgård och rabatter så kommer de springande mot mig som galningar när jag går ut i trädgården, tiggandes godis. De flesta värper nu och gulorna har en underbar färg nu när de kan beta hur mycket gräs som de vill. Såklart har alla favoritvärprede, inte ovanligt att de knö ner sig tre stycken samtidigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och sen kom vaktlarna. Vi köpte voljär, vaktlar och all inredning på en och samma gång. De är inte alls så tama och personliga som hönsen men ändå mysiga på nåt sätt. Och de har värpt jättemycket ägg till oss. Eftersom vaktlar blir könsmogna tidigt och lever ett riktigt turboliv så lever de inte speciellt länge. Våra vuxna vaktlar är nog nånstans mellan 1,5-2 år och beslutet fattades att vi nog skulle försöka kläcka fram några kycklingar i maskin.  Tuppen är väldigt skygg och skvättig och jag litar inte riktigt på att han gör det han ska. Därför placerades drygt 30 ägg i kläckaren med förhoppningen att det i alla fall skulle bli några kycklingar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vaktelkycklingar ska kläckas på dag 17 men dagen kom och gick. Hade väl i princip gett upp när det på morgonen dag 20 satt en liten plutt och pep hjärtskärande bland alla äggen. Jag hade från start sagt, hellre ingen än bara en, och det är så typiskt att det var precis så det blev. Första dygnet tillbringade lille Taylor tillsammans med ett litet gosedjur och sov framför min lilla rougespegel. Jag jagade runt i alla mina FB-grupper efter någon som hade nykläckta kycklingar och fick till slut tag i några som var 1,5 vecka. Blir riktigt rörd över att människor engagerar sig och förmedlar kontakter och är allmänt stöttande. De nya kycklingarna var små men bredvid lilla Taylor, två humlor stor, var de gigantiska. Men trots det var lyckan stor när vi släppte ner styvsyskonen till vår minsting, som snabbt sprang runt med de andra och kröp tätt intill dem under värmelampan.
Har inga bra foton på dem eftersom allt bara blir rött under lampan, det får bli senare.

För övrigt har vi firat bröllopsdag, fotade maken genom champagneglaset en solig eftermiddag i slutet av juli. Bevittnat en fin vigsel mellan min systerdotter och hennes fästman och hälsat på mamma i Häggvik som vanligt.

En bra sommar!

I väntans tider

Inte trodde jag att jag skulle snudd på längta ihjäl mig efter ett gäng bin. Vi har nu gått i bikurs sen i mars. Sen dess har vi gått från totala idioter till kanske en smula mindre okunniga och tanken har slagit mig ett par gånger att detta med biodling nog inte är för oss. Men allteftersom de andra i kursen fått hem sina bin så har suget efter den egna kupan bara blivit större och större.

När vi fick tag i en tjej som kunde sälja oss avläggare (en låda med tio ramar som start till ett nytt bisamhälle) visade sig att hon inte använde den typ av kupa som vi hade tänkt. I stället för lågnormal köpte vi i stället 3/4 Langstroth. De kuporna ser inte riktigt likadana ut som de på bikursen vilket bara det känns lite förvirrande.
Men i väntans tider har vi målat lådor och gjort i ordning vaxramarna och det har på sitt sätt varit mysigt. Nu har vi kört iväg med en av våra lådor dit säljaren sedan flyttar över bina. Och nu är det bara att vänta.biodlare

Foten blir långsamt bättre, jag känner mig oerhört otålig. under dessa 3 veckor börjar kläderna strama betänkligt och min längtan efter en riktigt tröttande långpromenad är enorm.
I dammen simmar numera bara nio fiskar. M grejade med dammen en kväll och kom in och berättade att han klappat blekfisk. Morgonen därpå låg den död på botten. Men får absolut inte klappa fiskar lärde mig en av tjejerna på bikursen men kanske mådde den inte så bra redan innan. Den simmade mest uppe vid ytan och snappade luft och de andra fiskarna undvek den ju. Men läxan att inte peta på dem har vi lärt oss.

Har under våren haft en höna som jag varit lite osäker på. La upp en bild på en av hönsgrupperna och svaret jag fick var att denna höna troligtvis var en tupp! Eftersom grannarna uttryckt ”ingen jävla tupp” så kändes det lite oroligt. Hen är så gullig och tanken på att så här direkt behöva göra oss av med en av dem kändes jobbig. Vi åkte bort över midsommar och när vi kom hem hade hon värpt två ägg! Jag döpte henne till Fiafjompa eftersom hon ligger där alldeles ensam inne i kattburen som fungerar som rede och gör sin grej medans de andra struttar runt ute på gården. När hon är klar går hon ut på trappen till hönshuset och ropar upphetsat och stolt ut händelsen i minst fem minuter. Väldigt gulligt och det är mycket praktiskt för vi behöver inte gå och titta i onödan. Men också lite oroande att de alla nio ska göra på samma sätt efter att de har värpt. Det kommer i såna fall bli ett jäkla liv!


Äggen är vackert ljusbruna men än så länge små, det är liksom inte så mycket mat. Men stor gula och extremt goda.
Brahmahönorna heter numera Rebecka och Fiona och de är väldigt stiliga men fortfarande väldigt klumpiga. När jag sträcker fram handen med frön äter den andra försiktigt ( de som vågar) utom Fiona som hugger åt sig och lämnar bitmärken i min handflata.

Vid kortsidan av gästhuset där hönsgården ligger växte det förut ett ostyrigt björnbärssnår som grep tag i mitt hår och mina kläder när jag trängde mig förbi. När det nu är borttaget har denna förtjusande ros tagit över, vi visste inte ens att det växte en ros där. Hönorna nöjer sig tydligen med att gödsla den och den är helt översållad med knoppar! OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Välkommen sköna Maj

April övergick i maj och alla oförrätter är glömda. Glada och tacksamma strosar vi barbenta runt i trädgården och applåderar nöjt varje litet nytt skott som piggt tittar fram ur marken. Om ett par veckor ojar vi oss igen över att allt fullkomligt exploderar, man hinner ju inte med, varför går alltid våren så fort? Men nu råder förnöjsamhet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hönsen börjar bli vana vid oss och sin nya bostad. Stolt (som den tupp vi inte har) ser jag hur de nu sitter högre och högre på de tillfälliga sittpinnarna vi ställt in. Försöker locka dem med allehanda grönsaker från köket men det gillas inte alls. Men när jag kastar in daggmaskar som jag grävt upp ut lerjorden blir det upphetsad glädjeyra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Zoki

Zoki (döpt efter en undulat jag hade som barn eftersom hon har en sån burrig undulatlook runt huvudet) står till och med och tigger när hon ser mig med spaden i högsta hugg.
Vår ensamma Maran-höna är döpt till Sana (Skam) för att hon är självständig, modigast och väldigt snygg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Självständiga fröken maran
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Fröknarna ligger i en hög i dörröppningen och solar

Pratar med henne när jag är inne och pysslar: ”jaså du ska köpa russebuss du Sana. Hur ska du fram 300 000 kr hade du tänkt” och hon lägger sitt huvud på sned och ser ut att fundera över det hela.

M plockade fram en gammal rostig plåt som han tänkte sätta vid hönshuset för att förhindra hönstjuvar från att gräva sig in. Men den blev jag jätteförtjust i så den satte vi i stället som en rundel där vi planterat lavendel och riddarsporre. Lavendeln som vi planterade förra sommaren har inte överlevt så den här gången har vi varit jättenoga med jord, till och med blandat i medelhavsjord.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag passade på att lägga ut en grusgång där vi oftast går till hönsen som varit lerig och ful.
ÄlgDet går framåt med biodlingskursen. Under älghuvudet börjar allt falla på plats. Om maskrosorna börjat blomma till nästa helg ska vi få prova att flytta lådor på ett riktigt bisamhälle. Spännade!

 

Höns i vårt hus

Så var då köpahöns-dagen inne. Vi var uppe tidigt och satte upp två av sittpinnarna, det skulle egentligen även vara en tredje men vi bestämde att fixa det senare när hönsen var på plats. Städade i deras rastgård och strödde ut gamla torra löv eftersom det blivit så lerigt efter att vi har trampat runt där i ett par veckor nu. Strö på golvet i huset och vattenautomaten påfylld sen begav vi oss.
Vi åkte till ett nytt ställe som ligger lite närmare geografiskt. Men det betydde att jag inte hade en aning om vilka raser som fanns att välja på. Kanske skulle jag komma hem helt utan höns om ingen föll mig i smaken…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Faverolle och i bakgrunden Skånsk blomme

Men väl på plats plockade Höns-Börje fram alla möjliga höns och plötsligt ville jag ha allihop. Jag studsade runt och utbrast, Å så gullig, den vill jag ha! om var och varannan och tog dem sen varligt i famnen och placerade dem i transportlådorna. Var noga med att det skulle vara två av varje ras men till slut övertygade Börje mig om att det inte alls måste vara så, tjejerna är ju jämngamla så de kommer att hålla ihop ändå.

Så därför blev det 2 skånsk Blomme, 2 Brahma, 2 Faverolle, 2 Wyandotte men bara en fröken Maran.

Hemma igen släppte vi ut dem i rastgården och stod sen som paralyserade och tittade på när de försiktigt struttade runt och kollade in omgivningen. Och så förflöt eftermiddagen. Jag gick in och dammsög lite och sen gick jag ut och tittade till hönsen. Hällde upp vatten i skurhinken men kunde inte börja torka golven innan jag sett hur hönsen mådde.

De pickade i sig lite korn, skvätte runt ibland  löven och vågade sig till slut upp på kanten till sandbadet, allihop i en liten skock. Förutom maran-hönan som höll sig lite på sin kant. Vi ställde in mat och även lite rivna morötter och kokt potatis i huset för att locka in dem men ingen av dem kände sig hågad att trippa uppför rampen trots att timmen började bli sen. Till slut fångade vi in dem en och en och lyfte in dem i huset och alla var tämligen lugna och mysiga förutom en av blommehönorna som flaxade och kacklade i högan sky över att ha blivit infångad. Väl inne i huset åt de kvällsmat, vimsade runt och spillde ut men verkade ändå ganska nöjda. Dock visade ingen av dem något intresse av sittpinnarna. Ute i rastgården försökte någon av dem att sitta lite på en gren som låg platt på marken men de knubbiga brahmorna hade ingen teknik och balans alls utan störtade handlöst en centimeter ner i backen igen.

I huset hade M pedagogiskt snickrat en stege som antingen kunde användas att sitta på eller klättra upp till sittpinnarna som lägligt satt placerade över bajsbrädan. Men vår lilla skock burrade ihop sig i ett hörn och ingen verkar fatta att de ska sitta på pinnar och bajsa på en bräda! För att det ska vara enkelt för matte och husse att städa. Googlade detta senare. Dels, hönorna vill inte gå in självmant och hönor sover inte på pinne. Och vips! dök det upp en massa trådar om detta. Man får bära in dem på kvällen och lära dem att sitta på pinne. Någon brukade vänta tills de sov och sen försiktigt placera dem på pinnen och hoppas att de vaknar nästa morgon fortfarande på pinnen. Brahmor kan man inte ha alltför höga förväntningar om.
Vi får ta det pö om pö.

 

 

 

Det börjar närma sig

Arbetet går oförtrutet vidare. Påskhelgen bjöd även hos oss på snö och isvindar. Vi klafsade runt i leran med stelfrusna fingrar och tårna som isbitar och stirrade med jämna mellanrum upp mot himlen och undrade vad det egentligen var frågan om?
Hos grannen grävs det för pool och där svors det om möjligt ännu värre när den stora traktorn körde fast och då kändes ju våra problem ganska små.OLYMPUS DIGITAL CAMERA På bilden ser huset helt snett ut men jag tror det beror på vinkeln på kameran.

När det haglade som värst fixade jag lite inomhus och aldrig strålar vårt kök mer än runt påsk!

Så fort ledigheten dragit förbi kom solen tillbaka och temperaturen kröp några grader uppåt. Nu är det bara upploppet kvar. Jag hade tänkt betsa huset mörkbrunt men den färgen var slut så det blev grönt i stället. Men känner mig ändå nöjd med resultatet.

När vi vilade med en kaffe i solen en stund, pratandes lite om vilka grenar vi ska välja som sittpinnar erkände jag tills lut för M något som korsat mina tankar rätt ofta den senaste tiden. Efter att ha lusläst precis allt som finns att hitta om höns på nätet och inte minst om alla hönsägare har jag kommit fram till:

_Detta är nog bara början!